lördag 14 april 2018

Jag är inte skrockfull men...

...det händer mig seriöst alltid nåt på fredagen den 13de. Och igår var inget undantag.

Startade dagen med att jobba 8 timmar. Det gick ändå helt OK, förutom några småincidenter under dagen.

Sen hem och packa det sista, och fixa matsäck och sen gå iväg till bussen. Kom med en tidigare buss men det gör inget. Då hann jag ju in och köpa en dricka på Pressbyrån på stationen.

Tåget kom in tio minuter innan avgång. Så så långt inga problem. Men så stod det kvar. Det skulle gå 19.17 men när klockan blev 19.17 stod tåget fortfarande stilla. Jag förstod ingenting. Klockan hann bli 19.28 innan vi äntligen började rulla. Fick då ganska snart reda på att fördröjningen berodde på ett försenat anslutande tåg. Sen gick resan problemfritt, fick beskåda solnedgången från tågfönstret. Och i Falköping plockade vi in den tiden vi låg efter så förseningen blev till slut bara ett par ynka minuter.

P.g.a. avstängda spår under helgen så var sträckan Vårgårda-Göteborg ersatt med buss.

Väl framme i Vårgårda kliver jag av tåget och där står två bussar som det står "SJ Ersättningsbussar" på. Jag kliver på den ena, säger till chauffören "Göteborg?" och han svarar då: "Ja." så jag går lugnt och sätter mig. Sätter i hörlurarna och kanske var det det som blev mitt fall. Han säger nåt, men jag uppfattar inte allt. Bussen börjar rulla. Först mot Alingsås. I Alingsås kliver alla utom typ 5 personer av. Tre av dom övriga kliver av på hållplatser längs vägen i utkanten av Alingsås. Så kvar på bussen sitter jag och en tjej till. Jag meddelar familjen att snart är jag i Göteborg. Strax efteråt ringer pappa och sen slumrar jag till. Och ögonblicket senare blir jag väckt av den andra tjejer. Hon frågar mig om jag ska till Göteborg och berättar sen att den här bussen kör tydligen inte till Göteborg utan vi skulle ha bytt buss i Alingsås, men han ska nu vända tillbaka till Alingsås.

Han släpper av oss i Alingsås och sen får vi ta oss till Göteborg bäst vi kan själva. Klockan är nu ca 22.50. Jag lyckas se att det går en buss till Göteborg 23.10. Så jag sätter mig vid den utgången. Klockan blir 23.10 men ingen buss kommer. Men ca kvart över kommer en annan buss, så vi frågar honom och han säger då att nästa buss kommer ca 23.40. Jag känner mig halvt uppgiven och så jävla less på allt!

När klockan är ca 23.37 så dyker det upp två bussar. Den ena ska tydligen till Göteborg. Puh ÄNTLIGEN!!! MEN... då uppstår nästa problem. Stationen stänger 23.00 och är låst så vi kommer inte ut till bussarna. Vi är inlåsta! Jag får halvt panik och blir skitstressad. Men tillslut hittar vi en dörr som går att öppna och ena busschauffören släpper in oss via en personslgrind. Bussen  går nästan direkt till Göteborg, med endast ett stopp på vägen och jag kommer till Göteborg ca 00.30, två timmar efter att jag skulle kommit fram!

Världens största eloge till pappa som alltså satt på stationen i Göteborg i två timmar mitt i natten och väntade tålmodigt på mig. Han är bara bäst alltså!

Eftersom pappa inte hade bil den här gången så blev det taxi från stationen.

Nu hoppas jag att jag kan få ersättning för denna resa för det är jag fan värd!

Tips till SJ: Skylta bättre och ge bättre info när ni sätter in ersättningsbussar, så man slipper massa sånt här strul!

Bild från min nästan en timme på bussterminalen i Alingsås.


lördag 7 april 2018

Mellan vinter och vår

Måste bli bättre på att blogga. Men just nu händer inte så mycket i mitt liv.

Nu i veckan bytte jag arbetsplats, från Café Köppen på Möckelngymnasiet, till Café Ekeby på Komvux. Svårt att säga om det går bra på nya stället efter bara 3 dagar. Men jag hoppas iallafall det blir bra. Saknar dock Köppen för det var sjukt kul! Men, jag var ju bara vikarie så jag visste att det skulle ta slut nån gång...

Och förra veckan var det påsk. Spenderade hela påsken ensam för pappa var på Öland. Jag tog promenader och gjorde cykel-premiär. En mysig men lugn långhelg blev det.

Och en kväll gick jag bort till Östra kyrkogården. Mamma har inte fått nån grav än, men jag tände ett ljus i minneslunden och satt en stund där för att tänka på mamma. Det var en magisk kväll med underbart vacker solnedgång så det var en perfekt kväll att sitta där och samla lite tankar. Tog en runda runt kyrkogården sen också, mamma älskade ju att gå runt där!

Idag har varit en lugn dag och imorrn blir nog likadan. Vi får se helt enkelt, vad som händer...

Kram på er, och massor av kärlek! 💖💖💖

torsdag 22 mars 2018

Ett helt halvt år...

Torsdagen den 21 september 2017 var en helt vanlig dag. Jag jobbade i golfkiosken och var ganska glad. Bara över en natt var precis allting förändrat. Det har nu gått 6 månader. Ett helt halvår, sen du vandrade vidare mamma. Att jag i 6 hela månader levt utan dig. Så ofattbart. Dom sista orden du sa till mig den där kvällen, när du låg helt däckad på toagolvet, dom ekar nu i mitt huvud. Varje dag, hela tiden. Till och med på nätterna. Så sömnen blir lidande och jag har svårt att fokusera på jobbet. Jag försöker fortfarande förstå. Varför du, fullt frisk, skulle bli tvungen att gå? Varför du skulle bli tvungen att släppa taget? Varför just du? Jag känner ilska, ångest, frustration. Jag väntar fortfarande på att denna mardröm ska ta slut. Att jag ska vakna upp igen och fortsätta livet. Även fast jag vet att detta är verkligheten. Sanningen. Jag måste lära mig leva utan dig mamma!

Jag önskar att den där sista gången jag såg dig i livet inte var sådär. Att dom sista orden du sa till mig inte skulle bli just dom. Att min sista upplevelse av dig inte skulle bli just den där. Jag önskar att jag hade vetat, då, det jag vet nu, att det var sista gången jag såg dig. Jag önskar att jag hade tagit chansen tidigare, att säga alla dom där sakerna som nu kommer tynga mitt hjärta för alltid.

Jag vill bara skrika rakt ut! Skrika tills min ork tar slut, tills min röst inte längre kan höras. Skrika ut min vrede, min frustration, min förbannade sorg, över hur jävla orättvist det är. Hur jävla fel det är, att du, och så jävla många andra, inte fick leva klart era liv! Alla ni som hade så många framtidsplaner för livet som ni aldrig fick leva.

Men jag kan lova dig mamma, jag ska göra allt, precis allt, för att på ett eller annat sätt, uppleva allt det som du och jag hade planerat. När sommaren kommer ska jag ge mig ut på cykeln och leta kontroller, så som du och jag glatt gjorde så fort det fanns tid över. Jag ska ta ännu en tur i Kristinehamns skärgård och kliva av på en av öarna, som vi pratade om i somras när vi åkte med båten. Jag ska åka till alla dom där andra ställena vi pratade om.

Och i juni drar vi hela familjen till Danmark. Det hade du älskat mamma, du som älskade Danmark! Men du kommer vara med oss ändå, det vet jag.

Det går inte att med ord beskriva hur jävla saknad du är. Hur mycket jag gråter efter dig på nätterna! Men varje natt är du med mig i drömmarna. Och varje morgon gråter jag av smärta för att jag måste lämna drömmen...

Tack mamma, för allt du gjorde och allt du var! Jag saknar dig så obeskrivligt mycket! 💕💕💕

💖 Min mamma lärde mig allt,
förutom att leva utan henne! 💖


torsdag 15 februari 2018

Men ibland vill man bara lägga sig ner...

Galet att vi redan är inne i mitten på februari. Snart har jag levt utan mamma i 5 månader. Det är så svårt att fatta. Jag pratade ju med henne nyss. På ett sätt står tiden liksom stilla. Samtidigt som den bara rasar fram. Jag jobbar på. För jag vet att det är vad mamma hade velat. Ja det är fan tungt ibland, men jag kör på! Mamma är liksom med mig.

Får ibland frågan hur jag orkar. Ja hur orkar jag?? Jag orkar inte alltid, det ska sägas, men jag kör ändå! Finns inget alternativ för mig! Jag kommer fortsätta köra på, för det hade gjort mamma stolt! Önskar jag kunde berätta för henne om allt jag gör. Hon lyssnade alltid så entusiastiskt! Hon älskade att höra om mitt jobb, om alla fantastiska projekt och alla härliga människor på mitt jobb! Händer saker nästan varje dag som jag vill berätta om. Och känslan att stå där med luren i handen och mammas nummer på displayen och sen inse att hon inte kommer svara hur många gånger jag än ringer, den känslan går inte att förstå eller förklara, men det händer. Oftare än man kanske tror...

Det händer att jag bara vill lägga mig ner och gråta, att bara strunta i att vara så jävla stark men nån inre kraft i mig reser upp mig varje gång! Som att mammas ande sitter på min axel och säger att jo, lite till orkar du. Men visst fan vill man bara ge upp ibland!

Mamma jag saknar dig varje dag, men jag drömmer om dig varje natt så du är alltid alltid med mig!


fredag 17 november 2017

4 år!

Behövs lite positivt efter denna sorgliga hösten. Imorrn blir det kalas för världens bästa tjej som fyllde hela 4 år i måndags. Helt galet alltså vad tiden går!

På bilden var hon 4 dagar gammal och vi hade vårat första möte. Det är idag 4 år sen. Galet alltså vad tiden går! Underbara unge vad vi varit med om mycket!

Hurra för henne!

söndag 29 oktober 2017

När livet vänds upp och ner

Man vet aldrig vad livet ger. Plötsligt händer saker som man kan aldrig kan förutse, som man kan inte kan värja sig emot. Man vill inte att dom ska ske men dom sker ändå. Bara över en natt förändras livet totalt. Grymma grymma orättvisa öde!

Torsdagen den 21 september var en helt vanlig torsdag. Jag var glad och taggad för en ledig långhelg, som skulle spenderas med mina föräldrar, bästa syster Emma och världens bästa 3-åring.

När jag gick och la mig den natten var jag fortfarande lyckligt ovetandes om hur fort livet kan ändras.

Fredagen den 22 september var dagen som förändrade mitt liv för alltid. Dagen då hela min värld rasade. Det telefonsamtalet som väckte mig den morgonen kommer jag aldrig glömma, även om jag inte minns allting ordagrant.

Det har nu gått 37 dagar sen sen där ödesdigra dagen i september. Men inte en enda dag går utan att jag tänker på mamma. Dag som natt, hemma och på jobbet. Jag jobbar nu heltid igen men ska erkänna att det är tungt ibland. Den gångna veckan var den värsta hittills. Men mamma hade önskat det så som det är. Att vi inte skulle deppa ner oss totalt, så med min envishet tar jag mig ändå igenom arbetsdagarna.

Imorgon väntar en ny arbetsvecka, och det är alltid lika spännande att se hur det går.

Den värsta känslan är att jag fortfarande inte minns när vi sågs sista gången innan den där kvällen, när hon var sådär illamående. Det är inte den stunden jag vill minnas! Dom där orden som blev dom sista ekar i mitt huvud och jag vill minnas nåt annat än det. Men det kommer väl. Man måste ge det tid. Det har jag fattat nu.

Jag är iallafall enormt tacksam för alla fina människor omkring mig, som finns där. Det behövs inga ord, en kram eller två räcker gott! Bara ens sällskap eller närvaro. Ibland orkar jag ändå inte prata. Ibland vill jag bara gråta. Och ibland vill jag bara vara ensam med min sorg.

37 dagar. 37 dagar utan mamma. Hur överlever man?? Ja det är konstigt, men på nåt mystiskt sätt gör man det. Man tar sig igenom det. Och som sagt, utan alla fina människor hade det aldrig gått så bra som det går!

Så mycket mer man ville säga, så mycket mer man ville göra, uppleva och minnas. Vi hade ju inte pratat färdigt. Vi var ju inte klara med våra äventyr. Vad fruktansvärt jäkla fel det blev. Det var ju inte såhär det skulle bli. Mamma, du skulle ju finnas hos mig i minst tjugo år till. Jag såg fram emot att du skulle hålla tal för mig på min 50-årsdag. Orättvisa jävla värld!

I 37 dagar har jag nu fått leva utan dig. Det är tungt att andas och livet haltar rejält, men trots allt så kommer man ändå framåt, även om det går i snigelfart...

Sov gott fina älskade Mamma! Du är så jävla saknad av så jävla många! 😢💖💖💖


måndag 29 maj 2017

Bloggen lever igen!

Haha ja bloggen lever igen mina vänner. Frågan är dock hur länge. Även bloggande har sina upp and downs.

Men händer rätt mycket i mitt liv nu. Positivt: Jag har börjat jobba på Golfkiosken igen. Tredje sommaren nu. 👍 Sen genomgår jag just nu en sjukt jobbig utredning. Men en efterlängtad så det får vara värt alla sjukhusbesök och all smärta. Skriver dagbok privat också så bloggen har hamnat lite i skuggan.

Annars längtar jag nåt sjukt till semestern nu. På onsdag är det 2 månader kvar. Lång tid. :( Men lär gå fort ju. Har typ fullt upp fram till dess ändå. Jobbar varannan helg och mina lediga helger är uppbokade. Sååå, tiden kommer nog att gå ändå haha.

Och innan semestern väntar ju nåt annat stort. Inte nåt jag längtar till direkt kanske haha men dagen kommer ju komma iallafall. Min trettioårsdag. Bara en månad kvar på torsdag. 😲 Helvete alltså vad tiden går. Planerar iallafall för fullt inför det nu. Mycket som ska fixas med. Tur jag var ute i god tid med inbjudningar iallafall.

Det är väl dom stora grejerna närmast framöver. Tänker inte skriva om eventuella operationen än eftersom jag ännu inte vet om den blir av. Så dumt att bli nervös över det redan liksom.

Hoppas alla njutit av långhelg! Själv har jag jobbat hela helgen. Ledig idag istället då men självklart är vädret sämre då bara för det haha. Har dock sjuk hosta efter min förkylning så kanske lika bra med en lugn vilodag idag...

Ha en fin vecka alla bloggläsare!