Så trött på all denna jävla ofrivilliga ensamhet. Så trött på att vara så sjukt deprimerad.
Som jag skrivit förut: Även när vi får kontroll på viruset och kan börja leva som vanligt, så kommer faran långt ifrån vara över. Då kommer den nya pandemin: Depressionspandemin. I värsta fall självmordspandemin. Den är jag klart mer rädd för. Särskilt för egen del.
Dessa senaste 9 månader har knäckt mig totalt. Jag har ändå ett jobb att gå till men ensamheten i övrigt har förstört mitt psyke så mycket. Nu orkar jag knappt jobba men gör det ändå.
Jag känner inte för att hålla tyst om det. Jag vill lyfta det. Viktigt jävla ämne.
Tänk att det här året är slut snart. Det här jäkla skitåret.
Snart kommer julen också. Jag brukar längta men som med allt annat i år så känns det annorlunda. Även om julen för mig kommer bli i princip som vanligt. Kan ändå inte känna nån direkt längtan.
Kanske för att vägen dit i år är så annorlunda. Just nu är ju alla dagar så menlösa ärligt talat. Man går till jobbet och sen kommer man hem och gör absolut ingenting. Tiden går men dagarna fylls inte med nåt vettigt alls.
Träffar familjen ibland på helgerna men annars inte mycket spännande.
Ta hand om varandra hörrni! Hör av er till era nära och kära! Kontakta dom ni känner som är ensamma. Det kan betyda allt för dom. Mer än vad ni anar.
Jag saknar alla mina fina vänner som jag inte träffar så mycket nu som jag önskar att jag gjorde! Jag saknar er och längtar tills vi ses, tills jag orkar träffa er igen. Tack för att ni finns!
