Vad är vitsen?

Nej jag kanske inte borde skriva detta inlägg. Ja jag vet att det kanske blir tjatigt. Men vet ni hur sårad min redan trasiga själ blir av allt detta?

Vad är det som är så fantastiskt häftigt och tillfredsställande med att trycka ner en annan människa? Att håna och hata nån så mycket? Var vill man komma då?

Jag vet att dom människor jag vill nå ut till aldrig kommer läsa detta så egentligen rätt menlöst att skriva.

Men jag måste få skriva det ändå.

Jag blir nog aldrig kvitt detta.

Tycker det kunde räcka med dom hjärnspöken jag redan har.

Var försiktiga ute på era sociala medier. Folk är brutala! Brutalt elaka och totalt hänsynslösa.

Jag borde inte ta åt mig jag vet. Särskilt inte när det är för mig helt okända personer som skriver elakheter. Men hur ska jag kunna bygga upp mitt redan sårade självförtroende när det finns folk som jobbar hårt för att bryta ner det igen?

Jag vet inte jag. Vill bara bli respekterad!

En regnig dag på Öland

Idag regnar det och pappa är med sina tågnördskompisar så här sitter jag ensam i stugan. Utan wifi och typ inga kanaler på TV:n. Rastlös redan nu. Hur ska detta sluta?? 😂😂

Snart är alla korsord färdiglösta och patienserna jag kan har jag redan tröttnat på. 🙄

Hoppas det slutar regna snart så jag kan ta en promenad iallafall. 🤩

Jag är för rastlös för sånt här. 🤣🤣

Men men. Vi har det bra annars så jag klagar absolut inte! Skönt att vara här och få en extra vecka härnere innan hösten gör sitt intåg. 😎

Hoppas allt är bra med er alla! 💗

Mer kärlek och mindre hat, är det för mycket begärt?

Förra veckan blev jag uthängd på Facebook. I en stor grupp. Folk fortsatte hoppa på mig och kalla mig idiot trots att jag förklarade och bad om ursäkt.

Och imorse fick jag ett extremt otrevligt meddelande. Inte första gången och definitivt inte heller sista.

Ja jag blev ledsen. Jag blir ledsen. Jag är sån. Jag kommer över det så småningom men ledsen blir jag.

I hela mitt liv har jag blivit behandlad illa.

Att inte bli sedd, inte bli hörd, få självförtroendet sargat, det är vardagsmat för mig. Fortfarande idag.

Spenderade ikväll en timme på kyrkogården. En timme gråtandes. I min ensamhet.

När ska jag få bli kvitt alla dessa hårda och nedtryckande ord? När ska jag få känna mig trygg med mitt liv? När ska jag slippa all inre stress?

Snälla visa varandra mer kärlek! Du vet inte vad den människan går igenom. Ingen ser mina tårar varje kväll. Ingen hör mina snyftningar i natten. När allt i mig skriker efter sömn. Men min hjärna vill bara gråta.

Tack och lov har jag folk som bryr sig! Er vill jag tacka. För att ni lyfter mig!

En dag blir det min tur! En dag ska mitt liv vända, en dag ska jag också bli lycklig.