Galet att vi redan är inne i mitten på februari. Snart har jag levt utan mamma i 5 månader. Det är så svårt att fatta. Jag pratade ju med henne nyss. På ett sätt står tiden liksom stilla. Samtidigt som den bara rasar fram. Jag jobbar på. För jag vet att det är vad mamma hade velat. Ja det är fan tungt ibland, men jag kör på! Mamma är liksom med mig.
Får ibland frågan hur jag orkar. Ja hur orkar jag?? Jag orkar inte alltid, det ska sägas, men jag kör ändå! Finns inget alternativ för mig! Jag kommer fortsätta köra på, för det hade gjort mamma stolt! Önskar jag kunde berätta för henne om allt jag gör. Hon lyssnade alltid så entusiastiskt! Hon älskade att höra om mitt jobb, om alla fantastiska projekt och alla härliga människor på mitt jobb! Händer saker nästan varje dag som jag vill berätta om. Och känslan att stå där med luren i handen och mammas nummer på displayen och sen inse att hon inte kommer svara hur många gånger jag än ringer, den känslan går inte att förstå eller förklara, men det händer. Oftare än man kanske tror...
Det händer att jag bara vill lägga mig ner och gråta, att bara strunta i att vara så jävla stark men nån inre kraft i mig reser upp mig varje gång! Som att mammas ande sitter på min axel och säger att jo, lite till orkar du. Men visst fan vill man bara ge upp ibland!
Mamma jag saknar dig varje dag, men jag drömmer om dig varje natt så du är alltid alltid med mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar