Mer kärlek och mindre hat, är det för mycket begärt?

Förra veckan blev jag uthängd på Facebook. I en stor grupp. Folk fortsatte hoppa på mig och kalla mig idiot trots att jag förklarade och bad om ursäkt.

Och imorse fick jag ett extremt otrevligt meddelande. Inte första gången och definitivt inte heller sista.

Ja jag blev ledsen. Jag blir ledsen. Jag är sån. Jag kommer över det så småningom men ledsen blir jag.

I hela mitt liv har jag blivit behandlad illa.

Att inte bli sedd, inte bli hörd, få självförtroendet sargat, det är vardagsmat för mig. Fortfarande idag.

Spenderade ikväll en timme på kyrkogården. En timme gråtandes. I min ensamhet.

När ska jag få bli kvitt alla dessa hårda och nedtryckande ord? När ska jag få känna mig trygg med mitt liv? När ska jag slippa all inre stress?

Snälla visa varandra mer kärlek! Du vet inte vad den människan går igenom. Ingen ser mina tårar varje kväll. Ingen hör mina snyftningar i natten. När allt i mig skriker efter sömn. Men min hjärna vill bara gråta.

Tack och lov har jag folk som bryr sig! Er vill jag tacka. För att ni lyfter mig!

En dag blir det min tur! En dag ska mitt liv vända, en dag ska jag också bli lycklig.