Man vet aldrig vad livet ger. Plötsligt händer saker som man kan aldrig kan förutse, som man kan inte kan värja sig emot. Man vill inte att dom ska ske men dom sker ändå. Bara över en natt förändras livet totalt. Grymma grymma orättvisa öde!
Torsdagen den 21 september var en helt vanlig torsdag. Jag var glad och taggad för en ledig långhelg, som skulle spenderas med mina föräldrar, bästa syster Emma och världens bästa 3-åring.
När jag gick och la mig den natten var jag fortfarande lyckligt ovetandes om hur fort livet kan ändras.
Fredagen den 22 september var dagen som förändrade mitt liv för alltid. Dagen då hela min värld rasade. Det telefonsamtalet som väckte mig den morgonen kommer jag aldrig glömma, även om jag inte minns allting ordagrant.
Det har nu gått 37 dagar sen sen där ödesdigra dagen i september. Men inte en enda dag går utan att jag tänker på mamma. Dag som natt, hemma och på jobbet. Jag jobbar nu heltid igen men ska erkänna att det är tungt ibland. Den gångna veckan var den värsta hittills. Men mamma hade önskat det så som det är. Att vi inte skulle deppa ner oss totalt, så med min envishet tar jag mig ändå igenom arbetsdagarna.
Imorgon väntar en ny arbetsvecka, och det är alltid lika spännande att se hur det går.
Den värsta känslan är att jag fortfarande inte minns när vi sågs sista gången innan den där kvällen, när hon var sådär illamående. Det är inte den stunden jag vill minnas! Dom där orden som blev dom sista ekar i mitt huvud och jag vill minnas nåt annat än det. Men det kommer väl. Man måste ge det tid. Det har jag fattat nu.
Jag är iallafall enormt tacksam för alla fina människor omkring mig, som finns där. Det behövs inga ord, en kram eller två räcker gott! Bara ens sällskap eller närvaro. Ibland orkar jag ändå inte prata. Ibland vill jag bara gråta. Och ibland vill jag bara vara ensam med min sorg.
37 dagar. 37 dagar utan mamma. Hur överlever man?? Ja det är konstigt, men på nåt mystiskt sätt gör man det. Man tar sig igenom det. Och som sagt, utan alla fina människor hade det aldrig gått så bra som det går!
Så mycket mer man ville säga, så mycket mer man ville göra, uppleva och minnas. Vi hade ju inte pratat färdigt. Vi var ju inte klara med våra äventyr. Vad fruktansvärt jäkla fel det blev. Det var ju inte såhär det skulle bli. Mamma, du skulle ju finnas hos mig i minst tjugo år till. Jag såg fram emot att du skulle hålla tal för mig på min 50-årsdag. Orättvisa jävla värld!
I 37 dagar har jag nu fått leva utan dig. Det är tungt att andas och livet haltar rejält, men trots allt så kommer man ändå framåt, även om det går i snigelfart...
Sov gott fina älskade Mamma! Du är så jävla saknad av så jävla många! 😢💖💖💖
Torsdagen den 21 september var en helt vanlig torsdag. Jag var glad och taggad för en ledig långhelg, som skulle spenderas med mina föräldrar, bästa syster Emma och världens bästa 3-åring.
När jag gick och la mig den natten var jag fortfarande lyckligt ovetandes om hur fort livet kan ändras.
Fredagen den 22 september var dagen som förändrade mitt liv för alltid. Dagen då hela min värld rasade. Det telefonsamtalet som väckte mig den morgonen kommer jag aldrig glömma, även om jag inte minns allting ordagrant.
Det har nu gått 37 dagar sen sen där ödesdigra dagen i september. Men inte en enda dag går utan att jag tänker på mamma. Dag som natt, hemma och på jobbet. Jag jobbar nu heltid igen men ska erkänna att det är tungt ibland. Den gångna veckan var den värsta hittills. Men mamma hade önskat det så som det är. Att vi inte skulle deppa ner oss totalt, så med min envishet tar jag mig ändå igenom arbetsdagarna.
Imorgon väntar en ny arbetsvecka, och det är alltid lika spännande att se hur det går.
Den värsta känslan är att jag fortfarande inte minns när vi sågs sista gången innan den där kvällen, när hon var sådär illamående. Det är inte den stunden jag vill minnas! Dom där orden som blev dom sista ekar i mitt huvud och jag vill minnas nåt annat än det. Men det kommer väl. Man måste ge det tid. Det har jag fattat nu.
Jag är iallafall enormt tacksam för alla fina människor omkring mig, som finns där. Det behövs inga ord, en kram eller två räcker gott! Bara ens sällskap eller närvaro. Ibland orkar jag ändå inte prata. Ibland vill jag bara gråta. Och ibland vill jag bara vara ensam med min sorg.
37 dagar. 37 dagar utan mamma. Hur överlever man?? Ja det är konstigt, men på nåt mystiskt sätt gör man det. Man tar sig igenom det. Och som sagt, utan alla fina människor hade det aldrig gått så bra som det går!
Så mycket mer man ville säga, så mycket mer man ville göra, uppleva och minnas. Vi hade ju inte pratat färdigt. Vi var ju inte klara med våra äventyr. Vad fruktansvärt jäkla fel det blev. Det var ju inte såhär det skulle bli. Mamma, du skulle ju finnas hos mig i minst tjugo år till. Jag såg fram emot att du skulle hålla tal för mig på min 50-årsdag. Orättvisa jävla värld!
I 37 dagar har jag nu fått leva utan dig. Det är tungt att andas och livet haltar rejält, men trots allt så kommer man ändå framåt, även om det går i snigelfart...
Sov gott fina älskade Mamma! Du är så jävla saknad av så jävla många! 😢💖💖💖
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar