Hej hej höst!

Nu kommer den smygande. Hösten 2020. Corona-hösten. Jag hoppas fortfarande att det stora stora jag hade planerat för våren kan ske i höst. Är så less på väntan. Så less på alla hinder som jämt ska komma i vägen.

Idag tänker jag mycket. På det året som varit hittills. På framtiden. På livet i stort.

Ledig måndag som delvis spenderats vid sjön. Där tänker jag bäst.

Tack till alla er som finns där. I vått och torrt. Nu är bäst!

3 år snart...

September är här igen. Den där svåra månaden. Månaden när min mamma togs ifrån mig. Om exakt 3 veckor har det gått 3 år. Känns fortfarande som 3 månader. Livets lotteri alltså.

Vi hade så mycket inplanerat att göra. Jag och mamma. Känns ibland som att jag fortfarande väntar på henne för att få göra allt det där.

Tack mamma för att du var du! Saknar dig varje jävla dag!

Vad är vitsen?

Nej jag kanske inte borde skriva detta inlägg. Ja jag vet att det kanske blir tjatigt. Men vet ni hur sårad min redan trasiga själ blir av allt detta?

Vad är det som är så fantastiskt häftigt och tillfredsställande med att trycka ner en annan människa? Att håna och hata nån så mycket? Var vill man komma då?

Jag vet att dom människor jag vill nå ut till aldrig kommer läsa detta så egentligen rätt menlöst att skriva.

Men jag måste få skriva det ändå.

Jag blir nog aldrig kvitt detta.

Tycker det kunde räcka med dom hjärnspöken jag redan har.

Var försiktiga ute på era sociala medier. Folk är brutala! Brutalt elaka och totalt hänsynslösa.

Jag borde inte ta åt mig jag vet. Särskilt inte när det är för mig helt okända personer som skriver elakheter. Men hur ska jag kunna bygga upp mitt redan sårade självförtroende när det finns folk som jobbar hårt för att bryta ner det igen?

Jag vet inte jag. Vill bara bli respekterad!

En regnig dag på Öland

Idag regnar det och pappa är med sina tågnördskompisar så här sitter jag ensam i stugan. Utan wifi och typ inga kanaler på TV:n. Rastlös redan nu. Hur ska detta sluta?? 😂😂

Snart är alla korsord färdiglösta och patienserna jag kan har jag redan tröttnat på. 🙄

Hoppas det slutar regna snart så jag kan ta en promenad iallafall. 🤩

Jag är för rastlös för sånt här. 🤣🤣

Men men. Vi har det bra annars så jag klagar absolut inte! Skönt att vara här och få en extra vecka härnere innan hösten gör sitt intåg. 😎

Hoppas allt är bra med er alla! 💗

Mer kärlek och mindre hat, är det för mycket begärt?

Förra veckan blev jag uthängd på Facebook. I en stor grupp. Folk fortsatte hoppa på mig och kalla mig idiot trots att jag förklarade och bad om ursäkt.

Och imorse fick jag ett extremt otrevligt meddelande. Inte första gången och definitivt inte heller sista.

Ja jag blev ledsen. Jag blir ledsen. Jag är sån. Jag kommer över det så småningom men ledsen blir jag.

I hela mitt liv har jag blivit behandlad illa.

Att inte bli sedd, inte bli hörd, få självförtroendet sargat, det är vardagsmat för mig. Fortfarande idag.

Spenderade ikväll en timme på kyrkogården. En timme gråtandes. I min ensamhet.

När ska jag få bli kvitt alla dessa hårda och nedtryckande ord? När ska jag få känna mig trygg med mitt liv? När ska jag slippa all inre stress?

Snälla visa varandra mer kärlek! Du vet inte vad den människan går igenom. Ingen ser mina tårar varje kväll. Ingen hör mina snyftningar i natten. När allt i mig skriker efter sömn. Men min hjärna vill bara gråta.

Tack och lov har jag folk som bryr sig! Er vill jag tacka. För att ni lyfter mig!

En dag blir det min tur! En dag ska mitt liv vända, en dag ska jag också bli lycklig.

Rastlösheten...

Alltså denna rastlöshet. Gör mig galen snart! Så jävla less på detta nu alltså...

Ge mig tillbaka mitt liv! Det jobbet som var roligt! Dit jag älskade att gå! Där jag trivdes! 

Mina bffs som jag älskar att hänga med. Min syster i Göteborg som jag ju vill fira nu när hon fyllt 30. Och se hennes nya hem.

Snälla ge mig tillbaka allt det där! Vill inte ha mitt gamla liv som jag sparkat iväg för gott... Men som jag nu tydligen ofrivilligt fått tillbaka. Varför??

Ibland undrar jag allt varför livet straffar mig så hårt jämt... Men det finns väl en mening med allt...

Rastlöshetens tid

Semester och virustider! Hur rastlös kan en människa bli?? Till och med less på mina promenadstråk haha. Samma samma hela tiden. Och lika ensam varje gång också haha. Docl många andra ute och går men jag är ju dock utan sällskap. Men Ja, dom är väl lika rastlösa som mig får man gissa. Så dom promenerar i samma stråk.

Så jävla rastlös så jag söker attention genom Facebook haha hur tragisk är man?? Blir t.o.m. ledsen när ingen responsar för dom antagligen har bättre saker för sig! Livet...

Jag vill åka till Karlstad! Hänga med mina bffs. Jag vill åka till Eskilstuna. Hänga med syster och systerdotter. Jag vill åka till Göteborg. Hänga med min andra syster. Som jag inte träffat sen jul.

I övermorgon är min semester slut. Vet inte ens var jag kommer hamna då. Jobbsituationen just nu är ju ingen dröm precis. Så jävla less!

Har blivit så jävla deprimerad. Mitt självförtroende har typ sjunkit ner till noll igen. Man försöker ju hålla god ton liksom men alltså. Fy fan!

Livet måste ju rulla på trots allt. Men jag saknar allt det som ger mitt liv mening! Pallar inte längre.

Ännu en påsk, ännu en barnlös högtid

Ja dags igen då! Påsk igen! Ännu en högtid. Ännu en gång utan en egen familj. Utan egna barn. Och i år kan jag inte ens träffa mina systrar och systerdotter. Ja det suger! Klart det gör!

Varje år sörjer jag lite lite mer att den egna lilla familjen jag önskar mig fortfarande inte finns. Varje år gråter jag i min tysthet över det jag saknar mest av allt!

Dessutom skulle jag i år ha varit i fjällen och firat påsk. Var så taggad! Nu är jag bara ledsen! Ledsen för allt som måste ställas in. Ledsen för att jag inte får träffa och umgås med dom jag vill! Ledsen för att mitt liv just nu inte ser ut så som jag önskar.

Men jag och Luna önskar iallafall alla en Glad Påsk!

Ensamheten är ändå det värsta...

Det jäkla viruset skrämmer mig inte så mycket som alla omständigheterna runt omkring det. Folks panik skrämmer mig mer. Och den ofrivilliga ensamheten skrämmer mig extremt mycket.

Ensamheten gör mig galen! Träffar ju knappt folk på jobbet ens haha.

Saknar att kunna träffa vem jag vill, när jag vill och hur jag vill!

Den enda jag har att prata med nu är katten men hon dissar mig jämt ju haha. Jobbigt som fan. Blir ju seriöst ledsen!

Må detta dra över snart för jag kommer bli tokig! På riktigt!

Saknar er alla! Fan när detta är över ska jag ha en hejdundrandes jävla fest!

Det som inte blev...

Jag tänker inte nämna skiten vid namn. Vi vet redan vad det är.

Men helvete vad den ställer till. Jag blir mest påverkad på så sätt att den ändrar om precis allt man planerar. Jag hatar när mina planer går åt helvete. Jag behöver struktur och rutin. Fy fan. Detta rubbar ju allt och jag mår skit. Blir skitledsen.

Min stora stora plan har fått skjutas på framtiden. Och jag vet inte ens hur länge. Min själ gråter.

Den här helgen skulle vi ha åkt till Göteborg, vi skulle ses alla fem. Det här vi inte gjort sen i julas. Jag var så taggad! Och ända fram till i torsdags trodde vi det skulle bli av. Men så fick vi ändå ställa in. Fy fan!

Jag har också fått välja bort Karlstad nu. Tills vidare. Längtar sönder och mitt hjärta blöder över det.

Så nu sitter jag här istället och deppar hela helgen... Katten håller mig sällskap ibland. Hon bryr sig inte ett dugg om vad som händer ute i världen. Lyllo henne!

Jag saknar min familj! Jag saknar bebishäng och skitsnack med mina bffs i Karlstad. Jag saknar det livet som brukar vara.

Om två veckor har vi planerat att åka till fjällen! Snälla snälla snälla låt mig få komma iväg! Längtar heeeeeela vintern!

Ta hand om er därute!

Så trött på skiten...

Orkar inte ens nämna det vid namn längre. Men fan vad trött jag är på det nu!

Är trött på alla självutnämnda experter som tror dom vet bäst vad som är rätt och fel, och sprider massa skit och skrämselpropaganda på sociala medier och gör folk panikslagna och galna!

Trött på att det ska pratas om det precis hela jävla tiden!

Trött på hur folk plötsligt plockar fram sidor av sig själva som verkligen är så fruktansvärt ocharmiga!

Nej jag är inte rädd! Jag är inte orolig! Jag är bara less! Less på detta! På ovissheten och alla ändrade planer!

Hade planer i helgen och det gör ont i min själ att det inte blev av!

Sluta sprid massa falsk information! Sluta dra egna slutsatser! Lyssna på myndigheterna! Dom som faktiskt VET! Sluta klaga på regeringens beslut. Dom följer bara myndigheternas råd. Precis som vi ska göra. Myndigheterna vet bäst! Dom jobbar för helvete med detta! Du är bara nån hobbyexpert som läst nåt nånstans och därför tror dig veta. Nej överlämna det till proffsen!

Sluta läs på sociala medier. Kolla på nyheterna istället. Där kommer du få den rätta infon. Även om dom gärna frossar i överkant dom också. Det är ändå mildare än på sociala medier. Där 99% av det som skrivs dessutom bara är bullshit!

Ingen INGEN i hela jävla världen har facit på detta! Ingen kan helt veta vad som är rätt och fel i detta. Därför måste vi lyssna på dom som ändå har koll!

Vi kommer ta oss igenom detta! Det kanske tar sin tid men jävlar det kommer gå bra!

Ta hand om er därute allihopa!

Det där som kallas livet...

Ibland kommer dom där riktigt vidriga dagarna. När allt känns sådär äckligt svårt och bara hopplöst...

Idag är en sån dag. En dag när man bara vill krypa under täcket ni vet. Trött. Och less.

Motgångarna fortsätter men vad fasen. Jag har fallit förr och jag tar mig alltid upp igen. Men jag undrar allt ibland varför jag jämt ska drabbas?

Men men. Snart är det väl förhoppningsvis min tur. Snart ska väl jag också få ha lite flyt.

Tur att jag har världens bästa bästis iallafall! Som alltid stöttar no matter what.

Och alla andra fina vänner! Många är ni ju inte men helvete vad ni betyder mycket för mig!

Livet alltså...

Jag vet inte vad det är men hösten ska liksom alltid jävlas med mig av nån anledning. Just nu möter jag många motgångar... Men jag överlever alltid. Lite tröttsamt bara... Saker har inte helt gått enligt planen och jag är sjukt besviken.  Idqg är absolut inte min bästa dag...

Tacksam för fina människor i mitt liv iallafall! Som finns och lyssnar och stöttar!

Ibland suger livet

Livet ändå. Jävla svårt. Jävla komplicerat. Hatar alla tankar just nu. Allt blir säkert bra i slutändan men vägen dit var ju förjävla krokig alltså. Så jobbigt. Är förväntansfull. Också tacksam för alla som hjälper och stöttar och finns. Bäst!

Tacksam också för min fyrbenta sambo, hon får trösta idag i frånvaro av andra. Älskar!

Det här med livet...

Ikväll tänker jag. Många tankar. Svåra tankar. Livet alltså. Jävla komplicerad grej. Ibland blir man så trött på det. Trött på allt som stretar emot. Allt som inte går bra. Men ibland älskar man det. Just nu älskar jag inte livet överdrivet mycket kanske. Men det blir bättre. Det måste det. Jag kämpar på! Just nu har jag bara en enda dröm i livet och jag kommer göra allt jag kan för att den ska bli sann! Och även om vägen dit är krokig som fan och ganska dimmig, så har jag allafall kommit en bit på väg. Nervös. Men jag längtar. På ett nervöst sätt. Önskar bara demonerna i min hjärna ville försvinna.

TACK till er som stöttar mig i detta! 💕 TACK bästaste bästa bästis som står vid min sida varenda sekund i detta, som pushar mig som fan och ger mig hopp när jag börjar tappa tålamodet! Som får mig att hålla modet uppe och tro på mig själv! Att jag klarar detta! Så fucking tacksam att ha dig i mitt liv! Love yoooou! 💗💗💗

Tankar tankar tankar...

Ligger i sängen och kan inte sova. Som vanligt. Som alla kvällar. Är så trött. Men det är inte min hjärna. Den går på högvarv. Tusen tankar. Tankar om livet, tankar om framtiden. Tankar om alla planer jag har och allt som ska hända. Känns jobbigt. Lite spännande men jobbigt och svårt... Möter motstånd hela tiden men det är som det är. Så trött.

Snart är semestern slut och vardagen börjar igen. Allvaret. Snart dags att lämna Öland, paradiset, för den där läskiga vardagen hemma... Vill verkligen verkligen verkligen inte åka hem. Hösten smyger sig på. Denna höst känns mest skrämmande. Skrämmande och jobbig. Och jag brukar älska hösten annars.

Nä just nu är livet inte så happy men jag hittade bra visdomsord som får peppa mig på min väg under hösten...

Livet...

Livet alltså... En lurig sak. En svår sak. Ingen dans på rosor. Och mitt liv just nu. Svårt. Försöker förstå mig på det. Vill förstå.

Allting kommer blir bra. Till slut. Det vet jag. Det måste det.

Tålamod asså. Inte min bästa vän. Men nåt jag fått lära mig leva med.

Idag händer det nada på jobbet och då får jag tid att tänka. Inte bra.

Men är iallafall tacksam för dom få i mitt liv som lyssnar och finns där. Tack!

Ibland känns livet hopplöst men ni lyfter mig alltid. Tack!

Tankar om framtiden

Lite inaktiv på sociala medier just nu som ni kanske märker. Men det är mycket nu. Mycket jobb, mycket med nya lägenheten och framförallt, mycket tankar. Tankar om livet, tankar om framtiden. Tankar om allt möjligt egentligen.

Jag har stora planer på gång. Planer som möter lite motstånd emellanåt men jag är fan envis och jag vet vad jag vill så jag ger fan inte upp! Det kan bli tufft som fan men det får vara värt precis allt! För det är det jag vill och så är det bara!

TACK ni som stöttar mig i allt det här! Ni vet vilka ni är! Så jävla glad att ni är med mig!

TACK bästis Mikki för att du alltid lyssnar och stöttar och finns där för mig genom allt detta! Du är bäst!!!

Alla ni andra: Oroa er inte! Det ordnar sig säkert till slut... :) Önskar bara att vägen var lite enklare...

Flyttlasset går...

Oj vilken intensiv vecka! Efter flera månaders intensiva sökande, fullt av lägenhetsvisningar och bidgivningar, blev det så äntligen min tur, tack vare lite flyt, och i måndags skrevs kontraktet. 17 maj går flyttlasset till Rosendal, området där jag tillbringade mina första nästan 9 år i livet. Konstig känsla men spännande att flytta tillbaka dit... Lite extra kul att jag flyttar in i grannhuset till det hus vi bodde i på 90-talet haha. Who could have guessed?

Efter drygt 11 år i min lilla etta, är det till slut dags att uppgradera sig. Helt klart på tiden alltså!

Ska bli skönt att flytta, även om jag kommer sakna min första egna lägenhet, och den härliga omgivningen. Närheten till sjön och den mysiga gården.

Men nu får nån annan chansen att njuta av det istället. Idag var mäklaren på besök, för värdering och samtal. Galet hur mycket jag kommer tjäna på den, sen jag köpte den. Hade jag aldrig trott! Men ja, på 11 år hinner det hända mycket! Uppenbarligen.

Så nu börjar en intensiv period med flyttpackning, städ och flyttkaos.

Spännande, men också lite nervöst.

Men blir säkert bra i slutändan.

Sluta håna Greta

Ja Greta Thunberg ja. Nu har hon inte kommit på tal på ett tag men ändå. Hon är värd att lyftas. Och hyllas. Denna fantastiska tjej! En hjälte enligt mig.

Men inte enligt alla, helt uppenbart! Många är vi som rådiggar denna coola tjej. Men tyvärr är det också många som hatar henne. Så pass att hon hånas och drivs med hejvilt i sociala medier. Men varför? För att hon är funktionshindrad? För att hon är barn till en känd person? För att hon bryr sig om nåt viktigt? För att hon agerar?

Hon är en tonåring. En tonåring som vem som helst. En tonåring som brinner för nåt. Precis som vem som helst. Hon kanske bara råkar brinna för nåt extra extra mycket, vilket är fullt normalt för folk med hennes diagnos. I detta fall råkar det vara miljön, ett känsligt ämne för många. Men varför?

Vi borde alla bry oss mer om miljön, och vad vi gör med den. Vad vi lämnar till våra barn och barnbarn.

Men så har vi klimatförnekarna. Dom finns överallt. Dom som förtränger, som vägrar inse. Som glatt fortsätter flyga, slänga skräp på marken och struntar i sopsortering. Som skrattar åt Miljöpartiet och hånar såna hjältar som Greta Thunberg. En tjej som verkligen gör nåt. För att rädda jorden.

Kanske det helt enkelt bara handlar om avundsjuka. Att ni inte kom på idén först. Eller rädsla. Att ni vet att det hon gör är rätt men ni vägrar inse. Förnekelsen. Läskigt.

Nä jag vet inte jag, men jag blir arg. Arg, ledsen och förbannad, över erat vidriga beteende. Jag blir också orolig, över mänskligheten. Att vi, vuxna människor, med detta beteende, visar för barn att mobbning är helt OK. På riktigt?? Skärpning för fan!

Snälla sluta nu! Sluta upp med erat vidriga beteende! Sluta upp att kasta skit på denna stackars tjej. Hur skulle ni själva känna om det var eran dotter, syster, kusin eller vän? Det är bara fruktansvärt!

Dessutom, att leva med ett funktionshinder är nog jobbigt som det är ändå. Tro mig, jag vet. Det är en kamp, varje dag!

Att då bli offentligt hånad och mobbad, nä fy fan...

Nä för tusan, sluta håna Greta! Det räcker nu! Visa respekt för helvete!

Tack för ordet!