Livet alltså...

Jag vet inte vad det är men hösten ska liksom alltid jävlas med mig av nån anledning. Just nu möter jag många motgångar... Men jag överlever alltid. Lite tröttsamt bara... Saker har inte helt gått enligt planen och jag är sjukt besviken.  Idqg är absolut inte min bästa dag...

Tacksam för fina människor i mitt liv iallafall! Som finns och lyssnar och stöttar!

Ibland suger livet

Livet ändå. Jävla svårt. Jävla komplicerat. Hatar alla tankar just nu. Allt blir säkert bra i slutändan men vägen dit var ju förjävla krokig alltså. Så jobbigt. Är förväntansfull. Också tacksam för alla som hjälper och stöttar och finns. Bäst!

Tacksam också för min fyrbenta sambo, hon får trösta idag i frånvaro av andra. Älskar!

Det här med livet...

Ikväll tänker jag. Många tankar. Svåra tankar. Livet alltså. Jävla komplicerad grej. Ibland blir man så trött på det. Trött på allt som stretar emot. Allt som inte går bra. Men ibland älskar man det. Just nu älskar jag inte livet överdrivet mycket kanske. Men det blir bättre. Det måste det. Jag kämpar på! Just nu har jag bara en enda dröm i livet och jag kommer göra allt jag kan för att den ska bli sann! Och även om vägen dit är krokig som fan och ganska dimmig, så har jag allafall kommit en bit på väg. Nervös. Men jag längtar. På ett nervöst sätt. Önskar bara demonerna i min hjärna ville försvinna.

TACK till er som stöttar mig i detta! 💕 TACK bästaste bästa bästis som står vid min sida varenda sekund i detta, som pushar mig som fan och ger mig hopp när jag börjar tappa tålamodet! Som får mig att hålla modet uppe och tro på mig själv! Att jag klarar detta! Så fucking tacksam att ha dig i mitt liv! Love yoooou! 💗💗💗

Tankar tankar tankar...

Ligger i sängen och kan inte sova. Som vanligt. Som alla kvällar. Är så trött. Men det är inte min hjärna. Den går på högvarv. Tusen tankar. Tankar om livet, tankar om framtiden. Tankar om alla planer jag har och allt som ska hända. Känns jobbigt. Lite spännande men jobbigt och svårt... Möter motstånd hela tiden men det är som det är. Så trött.

Snart är semestern slut och vardagen börjar igen. Allvaret. Snart dags att lämna Öland, paradiset, för den där läskiga vardagen hemma... Vill verkligen verkligen verkligen inte åka hem. Hösten smyger sig på. Denna höst känns mest skrämmande. Skrämmande och jobbig. Och jag brukar älska hösten annars.

Nä just nu är livet inte så happy men jag hittade bra visdomsord som får peppa mig på min väg under hösten...

Livet...

Livet alltså... En lurig sak. En svår sak. Ingen dans på rosor. Och mitt liv just nu. Svårt. Försöker förstå mig på det. Vill förstå.

Allting kommer blir bra. Till slut. Det vet jag. Det måste det.

Tålamod asså. Inte min bästa vän. Men nåt jag fått lära mig leva med.

Idag händer det nada på jobbet och då får jag tid att tänka. Inte bra.

Men är iallafall tacksam för dom få i mitt liv som lyssnar och finns där. Tack!

Ibland känns livet hopplöst men ni lyfter mig alltid. Tack!

Tankar om framtiden

Lite inaktiv på sociala medier just nu som ni kanske märker. Men det är mycket nu. Mycket jobb, mycket med nya lägenheten och framförallt, mycket tankar. Tankar om livet, tankar om framtiden. Tankar om allt möjligt egentligen.

Jag har stora planer på gång. Planer som möter lite motstånd emellanåt men jag är fan envis och jag vet vad jag vill så jag ger fan inte upp! Det kan bli tufft som fan men det får vara värt precis allt! För det är det jag vill och så är det bara!

TACK ni som stöttar mig i allt det här! Ni vet vilka ni är! Så jävla glad att ni är med mig!

TACK bästis Mikki för att du alltid lyssnar och stöttar och finns där för mig genom allt detta! Du är bäst!!!

Alla ni andra: Oroa er inte! Det ordnar sig säkert till slut... :) Önskar bara att vägen var lite enklare...

Flyttlasset går...

Oj vilken intensiv vecka! Efter flera månaders intensiva sökande, fullt av lägenhetsvisningar och bidgivningar, blev det så äntligen min tur, tack vare lite flyt, och i måndags skrevs kontraktet. 17 maj går flyttlasset till Rosendal, området där jag tillbringade mina första nästan 9 år i livet. Konstig känsla men spännande att flytta tillbaka dit... Lite extra kul att jag flyttar in i grannhuset till det hus vi bodde i på 90-talet haha. Who could have guessed?

Efter drygt 11 år i min lilla etta, är det till slut dags att uppgradera sig. Helt klart på tiden alltså!

Ska bli skönt att flytta, även om jag kommer sakna min första egna lägenhet, och den härliga omgivningen. Närheten till sjön och den mysiga gården.

Men nu får nån annan chansen att njuta av det istället. Idag var mäklaren på besök, för värdering och samtal. Galet hur mycket jag kommer tjäna på den, sen jag köpte den. Hade jag aldrig trott! Men ja, på 11 år hinner det hända mycket! Uppenbarligen.

Så nu börjar en intensiv period med flyttpackning, städ och flyttkaos.

Spännande, men också lite nervöst.

Men blir säkert bra i slutändan.

Sluta håna Greta

Ja Greta Thunberg ja. Nu har hon inte kommit på tal på ett tag men ändå. Hon är värd att lyftas. Och hyllas. Denna fantastiska tjej! En hjälte enligt mig.

Men inte enligt alla, helt uppenbart! Många är vi som rådiggar denna coola tjej. Men tyvärr är det också många som hatar henne. Så pass att hon hånas och drivs med hejvilt i sociala medier. Men varför? För att hon är funktionshindrad? För att hon är barn till en känd person? För att hon bryr sig om nåt viktigt? För att hon agerar?

Hon är en tonåring. En tonåring som vem som helst. En tonåring som brinner för nåt. Precis som vem som helst. Hon kanske bara råkar brinna för nåt extra extra mycket, vilket är fullt normalt för folk med hennes diagnos. I detta fall råkar det vara miljön, ett känsligt ämne för många. Men varför?

Vi borde alla bry oss mer om miljön, och vad vi gör med den. Vad vi lämnar till våra barn och barnbarn.

Men så har vi klimatförnekarna. Dom finns överallt. Dom som förtränger, som vägrar inse. Som glatt fortsätter flyga, slänga skräp på marken och struntar i sopsortering. Som skrattar åt Miljöpartiet och hånar såna hjältar som Greta Thunberg. En tjej som verkligen gör nåt. För att rädda jorden.

Kanske det helt enkelt bara handlar om avundsjuka. Att ni inte kom på idén först. Eller rädsla. Att ni vet att det hon gör är rätt men ni vägrar inse. Förnekelsen. Läskigt.

Nä jag vet inte jag, men jag blir arg. Arg, ledsen och förbannad, över erat vidriga beteende. Jag blir också orolig, över mänskligheten. Att vi, vuxna människor, med detta beteende, visar för barn att mobbning är helt OK. På riktigt?? Skärpning för fan!

Snälla sluta nu! Sluta upp med erat vidriga beteende! Sluta upp att kasta skit på denna stackars tjej. Hur skulle ni själva känna om det var eran dotter, syster, kusin eller vän? Det är bara fruktansvärt!

Dessutom, att leva med ett funktionshinder är nog jobbigt som det är ändå. Tro mig, jag vet. Det är en kamp, varje dag!

Att då bli offentligt hånad och mobbad, nä fy fan...

Nä för tusan, sluta håna Greta! Det räcker nu! Visa respekt för helvete!

Tack för ordet!

Dom bästa!

Ni vet när man ska sova men ligger och tänker massa massa så man inte kan sova...

Ikväll är en sån kväll... Mycket tankar nu! Om allt möjligt. Om livet, om framtiden, om alla planer jag har, om familjen, vännerna, ja, helt enkelt dom som betyder mest!

Min älskade fina familj. Min starka fina pappa med det stora skägget och sin speciella humor, mina fantastiska systrar som är kloka och duktiga och alltid har så bra tips och råd. Min bedårande systerdotter med sitt smittande skratt, dom härliga blonda lockarna och den busiga blicken. Hon som är allas solstråle och som vi alla älskar mest!

Och så självklart mamma. Min kloka, roliga, fina och helt fantastiska mamma, som jag delade så mycket härligt med, och som jag nu bär med mig i hjärtat konstant. Ibland såpass att hon känns så läskigt levande. Som jag önskar att jag fick krama och prata om livet med.

Och så mina underbara vänner också, dom bästa man kan ha! Som alltid lyssnar, stöttar och finns där, oavsett om jag orkar prata eller inte. Guld värda!

Dessutom har jag äran att ha fått en fantastiskt fin "extra-familj", och det är jag glad över!

Alla dessa fina, dom är bara bäst!!!

Alla dessa stora saker som väntar, är så tacksam för alla som stöttar mig i Det, som finns där, som inte dömer, som uppmuntrar och finns till! Så galet jävla tacksam alltså!

Och nu ska jag få spendera en hel vecka tillsammans med min underbara familj, i en stuga i fjällen, med massa skidåkning och mys!

Tacksamhet! Det är vad jag känner. Livet ger mig käftsmällar gång på gång, men tack vare alla dessa underbara, så orkar jag resa mig upp varje gång!

TACK ni fina fantastiska, NI är om BÄSTA!!! ❤❤❤

Det här med julen...

Jag älskar julen! Det har jag alltid gjort. Är nog mycket tack vare mamma, som var en stor julälskare! I år blir andra julen utan mamma, svårt att förstå... Förra året blev julen så... annorlunda. Den kom och gick och vi firade men inte så mycket mer. Kändes det som. I år kör vi på ordentligt! Och startar upp en ny jultradition. Vi firar julen i pappas nya stuga och det bara måste ju bli bra. En ny tradition men mamma finns alltid alltid med ändå. Nu är vi alla samlade och myser, gör julgodis, slår in julklappar och ja, ni vet, allt det där.

Om två dagar är det julafton. Igen. Fan vad fort det går! Ibland vill jag bara stoppa tiden. Bromsa, stanna upp, andas. Försöka förstå. Sen backa tiden och göra allt som vanligt igen. Laga och reparera. Så som det var. När mamma fanns och kunde göra julen sådär julig som bara mamma kunde.

Men jädrar, tycker vi ändå lyckas rätt så jäkla bra ändå. Mamma ler nog från sin himmel. Hon kan inte annat. Den här julen kommer bli himla fin även om mamma inte är med oss. Men hon sitter däruppe och håller ett öga på oss. För att ge oss den bästa julen vi kan få. Utan henne.

Julen VAR mamma. Mamma VAR julen! Och det är våran plikt att hålla det vid liv. Att hålla mammas julanda vid liv. Och jag tycker faktiskt i år att det går ganska bra.

GOD JUL på er alla därute! Ta vara på varandra och njut av eran tid tillsammans! Det kommer komma en dag när dom minnena är värda mer än guld!

Motgångarna älskar mig

Hösten alltså. Det är nåt med hösten. Det händer alltid nåt stort, som inte är positivt. Inget slår förstås förra hösten, den var värst på alla sätt och vis, men även denna hösten visat upp motgångar i mitt liv. Men jag börjar bli van Haha, mitt liv är präglar av otur och motgångar.

Meeen det som inte dödar gör dig starkare och jag är envis så detta klarar jag helt säkert ändå. Det är motigt nu, det är det helt klart, men jag kämpar på!

Trött konstant också och lättretlig och grinig. Men tack och lov att folk står ut med mig trots det.

Meeen. Snart är det nytt år och då väntar massa spännande nya åtaganden i mitt liv. Nervöst men ändå förväntansfullt. Och säkerligen kanon i slutändan. Tack alla som hittills stöttat mig! Ni är guld värda!

Ni andra får veta i sinom tid så ha tålamod. ;)

Kram och puss och alltihopa! ❤❤❤

Stora saker på g

Spännande saker är på gång att hända i mitt liv. Det behövde tänkas igenom både en och två och typ hundra gånger innan jag fattade beslutet. Ett stort beslut! Men tror det kommer bli bra.

Några har redan nåtts av denna stora nyhet. Och jag lovar att alla så småningom kommer att få veta. 

Känner mig nervös men samtidigt förväntansfull. Men nu när jag bestämt mig hoppas jag på det bästa och vet redan att jag får stöd från flera håll.

Det återstår ännu ett par månader av detta år men jag vet redan nu att 2019 kommer bli ett galet intressant och spännande år. För mig. Åh vad det kommer vara pirrigt. Men jag är fan redo nu!

Varför kan vi inte bara visa respekt?

Detta är nog det enda inlägg jag nånsin kommer att skriva, som handlar om politik.

Det är onekligen mycket sånt nu, när det jättesnart är val. Och ska jag vara ärlig, för min del är det alldeles för mycket politik. Folk kan inte hålla sams och det blir tjafs och bråk och massa diskussioner.

Är du en sån person som gärna skyltar med vad du röstar på, OK gör det då. Men snälla, lägg av och kasta skit på dom andra partierna. Det delas hejvilt massa skämtinlägg och parodiska bilder om partier och partiledare. Det skrattas och dom kallas för det ena öknamnet efter det andra. Varför, undrar jag? Dom är väl lika mycket människor som du och jag? Varför ska dom då bli kallade för "Stolpskott", "Idiot", "Totalt hjärndöd", "Total avsaknad av hjärnceller", "En skruv lös" och ja, ni fattar. Vad är vitsen? Jäkla kränkande beteende. Vad ger er rätten att bete er så?

Jag kommer aldrig nånsin att berätta för nån vad jag röstar på. Men jag har alltid röstat samma och jag kommer fortsätta med det. Och självklart finns det partier vars politik jag inte alls gillar och där jag inte alls håller med. Men jag kan iallafall behärska mig och kallar inte dom för fula ord bara för det.

För mobbning är absolut ingenting jag håller på med. Alla har rätt att få vara den dom är, utan att bli nedtryckta och kallade fula ord. Skitsamma om det är din egen syster eller en känd person.

En del åsikter och tankar ska man helt enkelt hålla för sig själv.

I övrigt hoppas jag att ingen därute röstar på nåt för att nån annan bett dig om det. Det är ditt eget personliga val, kom ihåg det!

Livet rullar på...

Herregud, den här bloggen ligger ständigt nära döden just nu. Måste fan bättra mig!

Eller så är mitt liv inte så spännande helt enkelt haha.

Har egentligen inget spännande att skriva nu heller. Livet rullar på och jag jobbar mest. Sommaren har kommit och gått. Men en kul sommar blev det. Danmarks-resan i början på juni, 2 veckor på Öland i juli och så hade jag en veckas semester förra veckan. Den blev rätt lugn men härligt var det.

Men nu jobbar jag för fullt igen. Känns som jag äntligen hamnat rätt jobbmässigt efter alla inhopp här och där. Men jag väljer att se det positivt och jag har ju fått prova det mesta i jobbväg så jag är ju erfaren och det är ju bra haha.

Så nu är det dags att ta sig an hösten. Ska bli både kul och spännande! Har en del inplanerat under hösten redan nu och det känns himla kul. Särskilt med tanke på senaste året, då det mesta stannat av och det inte hänt så där överdrivet mycket, mer än jobb...

Snart är vi inne i september. Det betyder också att det snart är ett år sen mamma dog. Jösses alltså vad fort det går! Helt sjukt. Och vilket galet overkligt år det varit.

Ser fram emot hösten. Gick miste om i princip hela hösten förra året, så i år ska jag verkligen ta vara på den. Men frågan är ju hur mycket höst det blir efter den här torra sommaren. Känns som det mesta torkat ut redan. Men men, det återstår att se och man får försöka tänka positivt som sagt.

Bjussar på en halvcharmig bild på mig.

Jag är inte skrockfull men...

...det händer mig seriöst alltid nåt på fredagen den 13de. Och igår var inget undantag.

Startade dagen med att jobba 8 timmar. Det gick ändå helt OK, förutom några småincidenter under dagen.

Sen hem och packa det sista, och fixa matsäck och sen gå iväg till bussen. Kom med en tidigare buss men det gör inget. Då hann jag ju in och köpa en dricka på Pressbyrån på stationen.

Tåget kom in tio minuter innan avgång. Så så långt inga problem. Men så stod det kvar. Det skulle gå 19.17 men när klockan blev 19.17 stod tåget fortfarande stilla. Jag förstod ingenting. Klockan hann bli 19.28 innan vi äntligen började rulla. Fick då ganska snart reda på att fördröjningen berodde på ett försenat anslutande tåg. Sen gick resan problemfritt, fick beskåda solnedgången från tågfönstret. Och i Falköping plockade vi in den tiden vi låg efter så förseningen blev till slut bara ett par ynka minuter.

P.g.a. avstängda spår under helgen så var sträckan Vårgårda-Göteborg ersatt med buss.

Väl framme i Vårgårda kliver jag av tåget och där står två bussar som det står "SJ Ersättningsbussar" på. Jag kliver på den ena, säger till chauffören "Göteborg?" och han svarar då: "Ja." så jag går lugnt och sätter mig. Sätter i hörlurarna och kanske var det det som blev mitt fall. Han säger nåt, men jag uppfattar inte allt. Bussen börjar rulla. Först mot Alingsås. I Alingsås kliver alla utom typ 5 personer av. Tre av dom övriga kliver av på hållplatser längs vägen i utkanten av Alingsås. Så kvar på bussen sitter jag och en tjej till. Jag meddelar familjen att snart är jag i Göteborg. Strax efteråt ringer pappa och sen slumrar jag till. Och ögonblicket senare blir jag väckt av den andra tjejer. Hon frågar mig om jag ska till Göteborg och berättar sen att den här bussen kör tydligen inte till Göteborg utan vi skulle ha bytt buss i Alingsås, men han ska nu vända tillbaka till Alingsås.

Han släpper av oss i Alingsås och sen får vi ta oss till Göteborg bäst vi kan själva. Klockan är nu ca 22.50. Jag lyckas se att det går en buss till Göteborg 23.10. Så jag sätter mig vid den utgången. Klockan blir 23.10 men ingen buss kommer. Men ca kvart över kommer en annan buss, så vi frågar honom och han säger då att nästa buss kommer ca 23.40. Jag känner mig halvt uppgiven och så jävla less på allt!

När klockan är ca 23.37 så dyker det upp två bussar. Den ena ska tydligen till Göteborg. Puh ÄNTLIGEN!!! MEN... då uppstår nästa problem. Stationen stänger 23.00 och är låst så vi kommer inte ut till bussarna. Vi är inlåsta! Jag får halvt panik och blir skitstressad. Men tillslut hittar vi en dörr som går att öppna och ena busschauffören släpper in oss via en personslgrind. Bussen  går nästan direkt till Göteborg, med endast ett stopp på vägen och jag kommer till Göteborg ca 00.30, två timmar efter att jag skulle kommit fram!

Världens största eloge till pappa som alltså satt på stationen i Göteborg i två timmar mitt i natten och väntade tålmodigt på mig. Han är bara bäst alltså!

Eftersom pappa inte hade bil den här gången så blev det taxi från stationen.

Nu hoppas jag att jag kan få ersättning för denna resa för det är jag fan värd!

Tips till SJ: Skylta bättre och ge bättre info när ni sätter in ersättningsbussar, så man slipper massa sånt här strul!

Bild från min nästan en timme på bussterminalen i Alingsås.

Mellan vinter och vår

Måste bli bättre på att blogga. Men just nu händer inte så mycket i mitt liv.

Nu i veckan bytte jag arbetsplats, från Café Köppen på Möckelngymnasiet, till Café Ekeby på Komvux. Svårt att säga om det går bra på nya stället efter bara 3 dagar. Men jag hoppas iallafall det blir bra. Saknar dock Köppen för det var sjukt kul! Men, jag var ju bara vikarie så jag visste att det skulle ta slut nån gång...

Och förra veckan var det påsk. Spenderade hela påsken ensam för pappa var på Öland. Jag tog promenader och gjorde cykel-premiär. En mysig men lugn långhelg blev det.

Och en kväll gick jag bort till Östra kyrkogården. Mamma har inte fått nån grav än, men jag tände ett ljus i minneslunden och satt en stund där för att tänka på mamma. Det var en magisk kväll med underbart vacker solnedgång så det var en perfekt kväll att sitta där och samla lite tankar. Tog en runda runt kyrkogården sen också, mamma älskade ju att gå runt där!

Idag har varit en lugn dag och imorrn blir nog likadan. Vi får se helt enkelt, vad som händer...

Kram på er, och massor av kärlek! 💖💖💖

Ett helt halvt år...

Torsdagen den 21 september 2017 var en helt vanlig dag. Jag jobbade i golfkiosken och var ganska glad. Bara över en natt var precis allting förändrat. Det har nu gått 6 månader. Ett helt halvår, sen du vandrade vidare mamma. Att jag i 6 hela månader levt utan dig. Så ofattbart. Dom sista orden du sa till mig den där kvällen, när du låg helt däckad på toagolvet, dom ekar nu i mitt huvud. Varje dag, hela tiden. Till och med på nätterna. Så sömnen blir lidande och jag har svårt att fokusera på jobbet. Jag försöker fortfarande förstå. Varför du, fullt frisk, skulle bli tvungen att gå? Varför du skulle bli tvungen att släppa taget? Varför just du? Jag känner ilska, ångest, frustration. Jag väntar fortfarande på att denna mardröm ska ta slut. Att jag ska vakna upp igen och fortsätta livet. Även fast jag vet att detta är verkligheten. Sanningen. Jag måste lära mig leva utan dig mamma!

Jag önskar att den där sista gången jag såg dig i livet inte var sådär. Att dom sista orden du sa till mig inte skulle bli just dom. Att min sista upplevelse av dig inte skulle bli just den där. Jag önskar att jag hade vetat, då, det jag vet nu, att det var sista gången jag såg dig. Jag önskar att jag hade tagit chansen tidigare, att säga alla dom där sakerna som nu kommer tynga mitt hjärta för alltid.

Jag vill bara skrika rakt ut! Skrika tills min ork tar slut, tills min röst inte längre kan höras. Skrika ut min vrede, min frustration, min förbannade sorg, över hur jävla orättvist det är. Hur jävla fel det är, att du, och så jävla många andra, inte fick leva klart era liv! Alla ni som hade så många framtidsplaner för livet som ni aldrig fick leva.

Men jag kan lova dig mamma, jag ska göra allt, precis allt, för att på ett eller annat sätt, uppleva allt det som du och jag hade planerat. När sommaren kommer ska jag ge mig ut på cykeln och leta kontroller, så som du och jag glatt gjorde så fort det fanns tid över. Jag ska ta ännu en tur i Kristinehamns skärgård och kliva av på en av öarna, som vi pratade om i somras när vi åkte med båten. Jag ska åka till alla dom där andra ställena vi pratade om.

Och i juni drar vi hela familjen till Danmark. Det hade du älskat mamma, du som älskade Danmark! Men du kommer vara med oss ändå, det vet jag.

Det går inte att med ord beskriva hur jävla saknad du är. Hur mycket jag gråter efter dig på nätterna! Men varje natt är du med mig i drömmarna. Och varje morgon gråter jag av smärta för att jag måste lämna drömmen...

Tack mamma, för allt du gjorde och allt du var! Jag saknar dig så obeskrivligt mycket! 💕💕💕

💖 Min mamma lärde mig allt,

förutom att leva utan henne! 💖

Men ibland vill man bara lägga sig ner...

Galet att vi redan är inne i mitten på februari. Snart har jag levt utan mamma i 5 månader. Det är så svårt att fatta. Jag pratade ju med henne nyss. På ett sätt står tiden liksom stilla. Samtidigt som den bara rasar fram. Jag jobbar på. För jag vet att det är vad mamma hade velat. Ja det är fan tungt ibland, men jag kör på! Mamma är liksom med mig.

Får ibland frågan hur jag orkar. Ja hur orkar jag?? Jag orkar inte alltid, det ska sägas, men jag kör ändå! Finns inget alternativ för mig! Jag kommer fortsätta köra på, för det hade gjort mamma stolt! Önskar jag kunde berätta för henne om allt jag gör. Hon lyssnade alltid så entusiastiskt! Hon älskade att höra om mitt jobb, om alla fantastiska projekt och alla härliga människor på mitt jobb! Händer saker nästan varje dag som jag vill berätta om. Och känslan att stå där med luren i handen och mammas nummer på displayen och sen inse att hon inte kommer svara hur många gånger jag än ringer, den känslan går inte att förstå eller förklara, men det händer. Oftare än man kanske tror...

Det händer att jag bara vill lägga mig ner och gråta, att bara strunta i att vara så jävla stark men nån inre kraft i mig reser upp mig varje gång! Som att mammas ande sitter på min axel och säger att jo, lite till orkar du. Men visst fan vill man bara ge upp ibland!

Mamma jag saknar dig varje dag, men jag drömmer om dig varje natt så du är alltid alltid med mig!

4 år!

Behövs lite positivt efter denna sorgliga hösten. Imorrn blir det kalas för världens bästa tjej som fyllde hela 4 år i måndags. Helt galet alltså vad tiden går!

På bilden var hon 4 dagar gammal och vi hade vårat första möte. Det är idag 4 år sen. Galet alltså vad tiden går! Underbara unge vad vi varit med om mycket!

Hurra för henne!

När livet vänds upp och ner

Man vet aldrig vad livet ger. Plötsligt händer saker som man kan aldrig kan förutse, som man kan inte kan värja sig emot. Man vill inte att dom ska ske men dom sker ändå. Bara över en natt förändras livet totalt. Grymma grymma orättvisa öde!

Torsdagen den 21 september var en helt vanlig torsdag. Jag var glad och taggad för en ledig långhelg, som skulle spenderas med mina föräldrar, bästa syster Emma och världens bästa 3-åring.

När jag gick och la mig den natten var jag fortfarande lyckligt ovetandes om hur fort livet kan ändras.

Fredagen den 22 september var dagen som förändrade mitt liv för alltid. Dagen då hela min värld rasade. Det telefonsamtalet som väckte mig den morgonen kommer jag aldrig glömma, även om jag inte minns allting ordagrant.

Det har nu gått 37 dagar sen sen där ödesdigra dagen i september. Men inte en enda dag går utan att jag tänker på mamma. Dag som natt, hemma och på jobbet. Jag jobbar nu heltid igen men ska erkänna att det är tungt ibland. Den gångna veckan var den värsta hittills. Men mamma hade önskat det så som det är. Att vi inte skulle deppa ner oss totalt, så med min envishet tar jag mig ändå igenom arbetsdagarna.

Imorgon väntar en ny arbetsvecka, och det är alltid lika spännande att se hur det går.

Den värsta känslan är att jag fortfarande inte minns när vi sågs sista gången innan den där kvällen, när hon var sådär illamående. Det är inte den stunden jag vill minnas! Dom där orden som blev dom sista ekar i mitt huvud och jag vill minnas nåt annat än det. Men det kommer väl. Man måste ge det tid. Det har jag fattat nu.

Jag är iallafall enormt tacksam för alla fina människor omkring mig, som finns där. Det behövs inga ord, en kram eller två räcker gott! Bara ens sällskap eller närvaro. Ibland orkar jag ändå inte prata. Ibland vill jag bara gråta. Och ibland vill jag bara vara ensam med min sorg.

37 dagar. 37 dagar utan mamma. Hur överlever man?? Ja det är konstigt, men på nåt mystiskt sätt gör man det. Man tar sig igenom det. Och som sagt, utan alla fina människor hade det aldrig gått så bra som det går!

Så mycket mer man ville säga, så mycket mer man ville göra, uppleva och minnas. Vi hade ju inte pratat färdigt. Vi var ju inte klara med våra äventyr. Vad fruktansvärt jäkla fel det blev. Det var ju inte såhär det skulle bli. Mamma, du skulle ju finnas hos mig i minst tjugo år till. Jag såg fram emot att du skulle hålla tal för mig på min 50-årsdag. Orättvisa jävla värld!

I 37 dagar har jag nu fått leva utan dig. Det är tungt att andas och livet haltar rejält, men trots allt så kommer man ändå framåt, även om det går i snigelfart...

Sov gott fina älskade Mamma! Du är så jävla saknad av så jävla många! 😢💖💖💖