Torsdagen den 21 september 2017 var en helt vanlig dag. Jag jobbade i golfkiosken och var ganska glad. Bara över en natt var precis allting förändrat. Det har nu gått 6 månader. Ett helt halvår, sen du vandrade vidare mamma. Att jag i 6 hela månader levt utan dig. Så ofattbart. Dom sista orden du sa till mig den där kvällen, när du låg helt däckad på toagolvet, dom ekar nu i mitt huvud. Varje dag, hela tiden. Till och med på nätterna. Så sömnen blir lidande och jag har svårt att fokusera på jobbet. Jag försöker fortfarande förstå. Varför du, fullt frisk, skulle bli tvungen att gå? Varför du skulle bli tvungen att släppa taget? Varför just du? Jag känner ilska, ångest, frustration. Jag väntar fortfarande på att denna mardröm ska ta slut. Att jag ska vakna upp igen och fortsätta livet. Även fast jag vet att detta är verkligheten. Sanningen. Jag måste lära mig leva utan dig mamma!
Jag önskar att den där sista gången jag såg dig i livet inte var sådär. Att dom sista orden du sa till mig inte skulle bli just dom. Att min sista upplevelse av dig inte skulle bli just den där. Jag önskar att jag hade vetat, då, det jag vet nu, att det var sista gången jag såg dig. Jag önskar att jag hade tagit chansen tidigare, att säga alla dom där sakerna som nu kommer tynga mitt hjärta för alltid.
Jag vill bara skrika rakt ut! Skrika tills min ork tar slut, tills min röst inte längre kan höras. Skrika ut min vrede, min frustration, min förbannade sorg, över hur jävla orättvist det är. Hur jävla fel det är, att du, och så jävla många andra, inte fick leva klart era liv! Alla ni som hade så många framtidsplaner för livet som ni aldrig fick leva.
Men jag kan lova dig mamma, jag ska göra allt, precis allt, för att på ett eller annat sätt, uppleva allt det som du och jag hade planerat. När sommaren kommer ska jag ge mig ut på cykeln och leta kontroller, så som du och jag glatt gjorde så fort det fanns tid över. Jag ska ta ännu en tur i Kristinehamns skärgård och kliva av på en av öarna, som vi pratade om i somras när vi åkte med båten. Jag ska åka till alla dom där andra ställena vi pratade om.
Och i juni drar vi hela familjen till Danmark. Det hade du älskat mamma, du som älskade Danmark! Men du kommer vara med oss ändå, det vet jag.
Det går inte att med ord beskriva hur jävla saknad du är. Hur mycket jag gråter efter dig på nätterna! Men varje natt är du med mig i drömmarna. Och varje morgon gråter jag av smärta för att jag måste lämna drömmen...
Tack mamma, för allt du gjorde och allt du var! Jag saknar dig så obeskrivligt mycket! 💕💕💕
💖 Min mamma lärde mig allt,
förutom att leva utan henne! 💖
