Och jag gillar det skarpt! Mer sånt i TV! Men tydligen tänkte dom storsatsa även på nästa Paralympics, när det är sommar-Paralympics i Rio om 2 år. Me like!
Jag tycker det har varit jättekul och underhållande, och framförallt, imponerande, att kolla på Paralympics, och att få beundras av alla dessa idrottare. Visst har vissa berört mer än andra, och vissa har liksom satt sig starkare än andra, men alla är otroligt beundransvärda på sitt sätt!
Dom som körde alpin skidåkning med bara en arm och ett ben. Hjälp! Jag hade aldrig vågat ställa mig på ett par slalomskidor ens, om jag bara hade haft ett ben, och sen dessutom även saknat en arm. Puh alltså! Dom körde ju ofta i nära 100 km/h, och bara den tanken är svindlande. Ja puh igen!
Och han som körde skidskytte och inte hade en enda hel arm. Båda armarna slutade vid armbågen, men ändå orkade han staka sig uppför alla tunga uppförsbackar, och sen dessutom lägga sig vid skyttevallen, där han fick ett gevär, och så dessutom träffa samtliga fem skott! Alltså... wow!
Och så alla dom synskadade skidåkarna, både i backen och i längdspåret. Imponerande att inte se ett dyft, och så ställa sig på ett par slalomskidor, inte veta hur brant eller lång backen är, och bara åka! I typ 100 km/h! Det enda man kan förhålla sig till, är vad ens ledsagare säger, så man måste lägga allt krut på att lyssna. Samma sak i skidspåret. Och där hade vi ju också en mycket duktig svensk. Bara 19 år och gör sitt andra (!) vinter-Paralympics. Och tar dessutom 3(!) medaljer, 2 individuella, och en i stafett. Återigen, wow!
Ja, som ni märker är "wow" är väldigt återkommande ord i detta inlägg, men det är det ord som närmast och kortast kan beskriva vad jag känner, för alla dessa idrottare.
Självklart himla bra jobb av alla dom som faktiskt lägger ner all sin själ, och i princip hela sitt liv, på att hjälpa andra att bli bra och nå framgångar. Alla ledsagare. Vilket grymt jädra jobb DOM gör då! Vi får ju faktiskt inte glömma att nämna dom.
En annan sport som gjorde mig lite extra imponerad, var skidskytte för synskadade. Dom skjuter med lasergevär, och måste helt förlita sig på ljudet. Det är ett pipljud, och ju högre frekvens, d.v.s. ju tätare pipen ligger, desto närmare mitt i prick är man. Jag lyckades dock aldrig lokalisera hur ljudet för träff respektive miss lät.
En ny gren i år var snowboard. Det är inte folk som satt på snowboarden, som pappa föreslog, hehe. :P Nej, det är folk som, precis som en av dom klasserna som kör längd och alpint, som saknar en eller båda armarna, eller ett ben. Det var dock ingen där som bara körde med ett ben, utan dom som var amputerade i benen hade protes. Också otroligt häftigt att se!
Den andra svenska längdåkaren, eller längdåkerskan, förlåt, åkte med ett amputerat ben. Just i längdklassen var hon nästan helt ensam om det, för just i längdklassen åker dom flesta som bara har ett ben sitski. Däremot i dom alpina grenarna, som sagt, var det inte ovanligt med folk som åkte med bara ett ben.
Hon tog förövrigt Sveriges enda Paralympiska guld det här året! Wiiihooo!!!
Och sitski ja. Dom som åkte längdåkning i sitski. Jävlar vilka armmuskler dom måste ha alltså. Jag hade väl orkat 50 meter med en sån sitski jag, innan jag varit helt slut i båda armarna. :P
Dom alpina grenarna hade förstås också en klass med sitski-åkare. Och fy tusan, där fick man bevittna en del riktigt otäcka krascher tyvärr. Dock verkade det som det gick OK för alla, det vanligaste verkar vara att man får hjärnskakning. men fy alltså, ser verkligen sjukt läskigt ut! Och med tanke på den farten dom kör i, och så sitter dom ner, landar dom fel efter ett hopp så blir det väl lätt krascher.
Även där, i alpina sitskin alltså, hade vi en svensk, en tjej, men hon lyckades inte ta några medaljer.
Kälkhockeyn kan jag i väl ärlighetens namn säga att jag inte tittade så mycket på. Ishockey och kälkhockey intresserar mig ungefär lika mycket. Alltså typ inget alls. Men Sverige kom ändå sist, av åtta tävlande lag Kälkhockey är den enda sporten i vinter-Paralympics där dom bara har herrlag som tävlar.
Gick inte så mycket bättre för Sverige i rullstolscurlingen heller tyvärr, fast dom var medaljtippade. Kul att kolla på iallafall, jag gillar ju att kolla på gående curling i OS. :P Lite annorlunda regler i rullstolscurling dock. I rullstolscurling måste man vara mixade lag, annars får man inte tävla i Paralympics, och så har dom inga sopborstar, så dom får inte sopa stenen, utan måste förhålla sig helt och hållet till hur hårt den rullar.
Ja, som ni märker har jag fått lära mig en hel del om handikappidrott också under dessa spel. :P Hur många olika grader av synnedsättning dom delar in det i t.ex., och på ett ungefär hur mycket man ser.
Jag har även fått höra en hel del gripande berättelser. Kommentatorerna hade uppenbarligen papper med information om varje individ som tävlade också, hur dom fått sina skador och så. Så jag har hört många berättelser om f.d. soldater som skadats i krig, folk som fötts med ryggmärgsskador, folk som fått amputera p.g.a. cancer, en tjej som växt upp nära Tjernobyl och allt vad det kan ha varit. Många gripande historier var det iallafall.
Och ett väldigt långt inlägg blev det här nu iallafall.
Det jag egentligen ville skriva var att jag blev sjukt imponerad och många gånger berörd, av alla dessa fantastiska idrottare! Som en vän till mig skrev, det är ju det här som är prestationer på riktigt, och dom här idrottarna är verkligen hjältar på riktigt! Hatten av för alla dessa fantastiska handikapp-idrottare!
Nu ser jag SÅ MYCKET fram emot sommar-Paralympics, som har så många fler grenar än vinter-Paralympics. Och så har jag ju inte sett det förr, så ska bli spännande att se och säkerligen få lära mig massa även om alla dom grenarna.
TACK för superfin underhållning i en veckas tid! Och TACK SVT för att ni börjat satsa så på att visa detta nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar