Vet inte hur jag ska kunna skriva det här heller, inte på ett rättvist sätt iallafall. Men jag tänker göra det iallafall, för jag kom att tänka på det igen nu helt plötsligt, efter en viss händelse. Och ville verkligen skriva om det.
Jag har verkligen förändrats nåt enormt sen jag började här! Jag skulle vilja påstå att jag blivit en helt ny person. Jag har växt som person, framförallt psykiskt, men faktiskt även på ett sätt fysiskt. Jag känner mig liksom starkare. Jag vågar mer, jag tror mer på mig själv, och framförallt, jag är generellt gladare, än vad jag var innan! Visst har jag haft dalar även nu, men det känns ändå som att jag oftare är gladare, jämfört med tidigare.
Mitt självförtroende har stärkts nåt enormt sen jag började här! Och min självkänsla. Vissa situationer kan jag behandla på ett mycket bättre sätt en innan. Och vissa situationer kan jag behandla nu, som jag inte kunde alls innan.
Allt är tack vare klassen! Klassen har gjort mig starkare! Det är klassen som har gjort mig till den jag är nu! Utan dom hade jag aldrig klarat av att göra den här personliga resan som jag nu har gjort! Vore det inte för dom så hade jag aldrig stått där jag står idag, och jag hade framförallt inte kunnat skriva det jag nu skriver!
Jag har dom att tacka för så enormt mycket! Mycket mer än vad som ryms här. Mycket mer än vad dom ens själva kan tro. Knappt så att jag kan tro det ens en gång.
Den personen som en gång, för 9 månader sen, för första gången kom hit, till ett ställe som då kändes stort och lite läskigt, den personen finns på ett sätt inte längre. Åtminstone inte i samma skepnad som då. Jag hade för första gången i mitt liv lämnat tryggheten i Karlskoga, för att prova på nåt nytt i mitt liv. Nytt och skrämmande. Jag flyttade 40 mil norrut, för att pröva mina vingar på ett ställe som då var helt nytt för mig. Jag visste inte alls vad som väntade, och jag kommer nog aldrig glömma hur nervös jag var den kvällen. Och hur nervöst jag väntade in den där allra första lunchen med klassen. Precis innan uppropet. Hur himla dåligt jag mådde, mycket p.g.a. den förkylningen som så (o)lägligt hade hoppat på mig precis innan jag kom hit. Hur liten jag kände mig när jag precis hade kramat och sagt hejdå till mamma och pappa därute på parkeringen, innan jag gick upp och satte mig vid TV:n.
Minns att jag pratade lite om just den där första kvällen, med en klasskompis i fredags.
Det där känns som en evighet sen. 9 månader är iofs länge, men inte en evighet. Då fattade jag inte hur jag skulle överleva natten. Nu är jag bara så jävla glad att jag gjorde det! Jag är så jävla glad att jag tackade ja till den här kursen. Jag tvekade ju ganska länge, och velade en hel del mellan denna och en annan. Men fy fasen vad otroligt jäkla glad, och tacksam, jag är över att jag valde just denna! Att jag sket i allt tvivel och bara körde på! Det beslutet var utan tvekan ett av dom bästa och viktigaste besluten jag nånsin tagit i mitt liv!
Nu kan jag inte fatta att det snart är slut. 1½ vecka och sen är det finito. Slut, goodbye, farewell. Och det jobbigaste är nog att inte veta när vi ses igen. Men ATT vi kommer ses igen, ATT jag kommer se alla dessa underbara, fantastiska, fina människor igen, det är jag ändå säker på. Det MÅSTE bli så! Och jag ska fasen se till nu! Och under det här året har jag lärt mig att aldrig ge upp. Även när det gäller att hålla i kontakten, att se till att man träffas ibland. Det var jag inte bra på alls förut, men det har jag blivit klart bättre på. Och även om det är en lång väg kvar även när det gäller det, så är det mycket bättre än innan.
Det känns iallafall skönt att vi kommer avsluta med en liten grillkväll. Avsluta som man började helt enkelt. ;) Kvällen innan avslutningen. Avslutningen som kommer bli ett gråtkalas utan dess like! Jag kommer böla som en liten unge. Men det kommer vara värt det. Tårarna är ändå på ett sätt av godo, för då betyder det ju att jag haft det bra och verkligen trivts. Och att jag varit med folk som jag verkligen tycker om! Och det har jag verkligen!
Ja, jag kan skriva hur mycket som helst, men då skulle ni väl få sitta hela natten och läsa, och det vill jag att ni ska få slippa. Så jag avrundar här.
Men jag avrundar med att skriva, att jag är så sjukt tacksam för vad det här året har gett, och fortfarande, ger mig! Usch nej, jag VILL INTE sluta hääääär!!! :'( Älskar min klass, älskar den här byn, fullkomligt älskar mitt liv här! Men jag har, som sagt, i alla fall lärt mig en hel massa, inte bara om fotografi, utan även om livet. Jag har växt som person, fått massa nya erfarenheter och inte minst minnen, som alltid kommer finnas med mig. Men framförallt, jag har fått en hel drös nya vänner, vänner för livet!
Forsa forever in my heart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar